Var ska man börja när man söker svensk släkt?
Att spåra svenska förfäder kan kännas överväldigande. Ett vanligt råd är att du behöver tre grundläggande uppgifter för att komma igång: en släktings namn, födelsedatum och födelse- eller hemförsamling i Sverige. Det rådet kan avskräcka vissa från att ens försöka. Vad händer om du inte har all den informationen? I den här bloggen förklarar jag varför dessa fakta är viktiga för fördjupad släktforskning – men också varför du inte nödvändigtvis behöver känna till dem alla för att börja.
De tre grundläggande uppgifterna
Namn
Att känna till ett för- och efternamn är en bra utgångspunkt. Många svenskar ändrade dock namn efter att de emigrerat. En del gjorde det för att namnet skulle bli lättare att uttala. Andra ändrade sina namn för att bättre passa in det nya landet. Till exempel kunde “Anders Åkerman” bli “Andrew Ackerman” eller “Andy Oakerman”. “Maria Eriksson” kunde stavas “Mary Ericson” eller “Marie Erickson”.
Under slutet av 1800-talet började många svenskar att anta fasta efternamn i Sverige. År 1901 infördes en förordning som dikterade att alla skulle ha ett fast efternamn. Efter det krävdes officiellt tillstånd för att byta namn. Före 1901 räckte det oftast med att gå till prästen och säga att man ville byta efternamn – och man kunde i stort sett välja vilket namn som helst, så länge det inte var ett adligt ett. Dessa namnbyten kan göra det mer utmanande att spåra sin svenska förfäder, särskilt när man söker efter släktingar som emigrerat eller bytt namn av andra skäl.
Födelsedatum
Födelsedatum är ofta avgörande för att kunna skilja mellan personer med samma namn. I Sverige användes patronymiska efternamn i århundraden. Den traditionen ledde till att många personer hade identiska efternamn – till exempel Karlsdotter eller Nilsson – utan att vara släkt. Det kan till exempel dessutom finnas flera “Per Nilsson” eller “Annika Karlsdotter” som är födda i samma församling under ungefär samma tid. Ett exakt födelsedatum hjälper till att identifiera rätt person i historiska register. Som tur är har de svenska kyrkböckerna noggrant registrerat födelsedata, vilket gör dem till en ovärderlig källa för släktforskning.
Församling
Svensk släktforskning bygger i hög grad på kyrkböcker, på samma sätt som folkräkningsregister (census) gör i Kanada och USA. Varje församling uppdaterade årligen detaljerade register som innehöll information om församlingsmedlemmarnas namn, födslar, giftermål, dödsfall och mycket mer. Dessutom innehåller kyrkböckerna ofta uppgifter om varifrån en person kom och vart han eller hon flyttade. Det gör det möjligt att följa personer från en församling till en annan över tid. Att känna till en förfäders födelse- eller hemförsamling är därför viktigt, eftersom kyrkböckerna fördes lokalt. Utan information om din förfäders församling kan det vara svårt att hitta rätt person.
Andra källor som kan hjälpa dig att komma igång
Du behöver inte ha alla tre uppgifterna (namn, födelsedatum, församling) från början. Det finns många sätt att hitta dem under släktforskningens gång. Här är några exempel från mitt eget arbete:
Familjehistorier: En person jag gjorde släktforskning åt sa: “Det här låter kanske konstigt, men min farfar sa att vi kom från masklandet i Sverige.” Det visade sig syfta på Värmland – ett ledtråd som, i kombination med andra, ledde rätt.
Fotoalbum: Gamla foton med namn, datum eller fotografens ort kan ge viktiga pusselbitar. Jag har identifierat många individer och familjer i svenskamerikanska fotoalbum genom att analysera just sådana detaljer.
Släktträd: I ett annat släktforskningsprojekt visade sig ett befintligt släktträd vara korrekt upp till en farfarsfar som emigrerat. Därefter innehöll trädet fel personer. Med hjälp av två namn på syskon till huvudpersonen vi sökte kunde jag identifiera rätt familj i Sverige.
Lärdomen är att varje detalj räknas – ett namn, ett vykort, ett syskons födelsedatum eller ett utvandringsår kan vara nyckeln till ett genombrott. Och om traditionell släktforskning med hjälp av historiska register inte ger tillräckligt med information kan DNA-test ge ytterligare insikter.
DNA som komplement eller startpunkt
DNA-tester kan vara ett utmärkt komplement till traditionell släktforskning och i vissa fall en bra startpunkt.
DNA som komplement till släktforskning
Historiska dokument i svenska arkiv är i allmänhet välbevarade. Det finns dock fall där information saknas eller har registrerats på ett felaktigt sätt. I vissa fall har också bränder, utrensningar eller vattenskador lett till att dokument har försvunnit eller är svårlästa. DNA kan hjälpa till att bekräfta släktband när dokumentationen är ofullständig, oklar, felaktig eller saknas. Genom DNA-matchningar med personer som delar en gemensamma förfäder med dig är det ofta möjligt att verifiera släktrelationer som annars skulle vara svåra att bevisa. DNA är särskilt användbart när du spårar svenska förfäder som emigrerade utan att lämna mycket dokumentation efter sig.
DNA som utgångspunkt för släktforskning
Det största värdet med DNA-tester ligger i möjligheten att, genom de DNA-matcher som presenteras, koppla samman ditt släktträd med andras. Testet kan ge information om vilka personer du och dina matcher sannolikt härstammar från. gemensamt. För att det ska vara möjligt får dock det gemensamma släktparet dock inte finnas alltför långt tillbaka i tiden. Ju längre bak i generationerna, desto mindre är chansen att du ärvt tillräckligt DNA som är jämförbart med personer som lever i dag och som har testat sig.
Genom att analysera DNA-matcher kan du också hitta släktingar som kommit längre än du i sin sin släktforskning. Genom att studera deras släktträd och ta kontakt med dem kan du möjligen få värdefull information som kan leda dig vidare – om till exempel namn, födelsedatum eller församlingstillhörighet. Många DNA-testföretag erbjuder dessutom etnicitetsuppskattningar som kan indikera skandinavisk eller svensk bakgrund. Dessa uppskattningar bör dock tolkas med försiktighet eftersom de kan vara missvisande, särskilt vid låga procentsatser.
Hejdå så länge 🙂
Anna
Länkar
